Upptäck och bevara allmogeträdgården

Innehål:

Kort historik

Nyttoträdgården - körsbär och plommon

Spåren i den gamla trädgården

Nyttoträdgården - bärbuskar

Planlösning

Nyttoträdgården - kryddväxterna

Inhägnader och grindar

Stenberget

Gångar och gårdsplaner

Gräset

Rabatter och planteringar

Att renovera en trädgård

Växtsortimentet - Växtförteckning


Träd, trädvård och beskärning


Buskar


Nyttoträdgård - äpplen & päron


TRÄDGÅRDSMÄSTAR’N Trädgård från idé till verklighet
trädgårdsväxt med texten "trädgårdsarkitekt Per Christenson www.per-form.se"

Kontakta Trädgårdsmästar’n

Växt med texten "trädgårdsarkitekt Per Christenson"
Share on Facebook

Nyttoträdgården - äpplen och päron

I prydnadsträdgården hade man, i varje fall inte i den äldre allmogeträdgården, ej några nyttoväxter. Dessa förlades i en separat nyttoträdgård, vilken kunde ligga i anslutning till prydnadsträdgården. Den var stramt uppbyggd med fruktträd och bärbuskar i raka rader. Under träden odlade man grönsaker, främst rotfrukter, lök och baljväxter. Först senare in på 1900-talet fick nyttoträdgården en central plats och kan sägas ingå i prydnadsträdgården.

Malus domestica - Äpple

 Äppleträd - Malus domestica är väl något vi alla föreställer oss hör hemma vid en gammal  gård, eller ett torp. Det har det nog också säkert gjort, om inte annat vittnar många mycket gamla, ännu levande äpple och päronträd vid bondgårdar och torp om att det funnits fruktträd under 1800-talet och säkert långt tidigare. Eftersom det finns mycket få uppgifter om bondebefolkningens trädgårdar från 1700-talet och tidigare, så vet man inte i vilken utsträckning bonden hade fruktträd då. Troligtvis hade han det, men inte i den utsträckning som överhögheten önskade. Man försökte från olika håll propagera för att allmogen skulle plantera fler. Från början flyttade förmodligen bonden in vildaplar från sina marker, för att få ha dem i fred från djur och människor. Man satte kärnor i hopp om att de skulle ge goda träd och man kunde säkerligen få plantor från de stora godsen och prästgårdarna. Hemvändande soldater kunde ha med sig kärnor och ympkvistar som man använde. Konsten att ympa in sorter man ville ha på grundstammar eller gamla träd kände man säkert till och användes än i dag. Vill man ha sorter som inte går att få tag på i handeln kan man leta upp ympris av sorten och själv ympa.

 De sorter man använde, är i dag inte så lätta att få tag på i handeln. Finns det äppleträd på platsen ska man därför inte i första taget avlägsna dem. Se först efter hurdan frukt de har. Kanske har den en fin frukt som man gärna vill behålla. Sannolikt är trädet förvildat och risigt, men det går att åtgärda med lämplig beskärning. Överhuvudtaget ska man ej ha för brått med att sätta motorsågen i ett gammalt träd. Ett gammalt träd kräver respekt och omsorg. Att återställa ett misstag man gjort med motorsågen går ej, sedan det väl är gjort.

 Jag nämner några av de sorter som odlats i Skåne här nedan. En del av dem går fortfarande att få tag på i handeln. Andra kan vara svårare att hitta. Är man road av det, så kan man leta upp ympris i gamla trädgårdar och själv ympa. Först ett par äpplesorter som är riktigt skånska, som har sin tillblivelse i Skåne.

 I Flädie ett par kilometer väster om Lund övertog en trädgårdsmästare Nils Nilsson en gård i slutet av 1800-talet. På gården fans ett litet äppleträd som den förre ägaren dragit upp av en kärna från ett Gravensteineräpple. Det lilla trädet visade sig ge stora och granna frukter. Därför började man föröka sorten och sprida den i Skåne, men även till andra trakter. Den nya sorten fick socknens namn, Flädie. Frukten är stor och rund, med tillplattad över- och undersida. Färgen är grön, men går över i gult vid god utveckling. Mer sällan finns röda strimmor. Äpplets yta är mycket fet. Frukten mognar sent, inte förrän i november.

 Ett annat äpple från Lundatrakten är Tegnérsäpplet. Det tillkom genom en kärnsådd 1845 av trädgårdsodlaren Johan Nilsson. Namnet gav han som en hyllning till Lundabiskopen Tegnér. Äpplet spreds huvudsakligen i södra Sverige. Tegnérsäpplet är starkväxande och bördigt. Frukten är äggrund och har gul grundfärg med röda strimmor på solsidan. Den mognar i september-oktober.

 Tidigare har nämnts att de stora godsens trädgårdar kunde erbjuda plantor och kunskaper för allmänheten. I tider med mycket sämre kommunikationer än vad vi har i dag var godsen den institution som hade möjlighet att sprida nymodigheter, kunskaper och varor. De hade även ekonomiska möjligheter att ägna sig åt förädling av växtmaterialet. På så sätt framkom nya äpplesorter  i dessa slottsträdgårdar.

 En sådan äpplesort är Börringeäpplet, som fått namn efter Börringe kloster. Börringeäpple har huvudsakligen odlats i Skåne, men har även odlats upp i Mellansverige. Äpplet är nästan runt, med ljust guldgul färg. Det har små fina rostprickar. Frukten mognar i oktober och har kort hållbarhet.

 En annan i Skåne inhemsk äpplesort, som fått namn efter ett av våra gods, är Hanaskogsäpplet. Det var trädgårdsmästaren där, J. Pamp, som dragit fram sorten ur en kärna från ett Kanikeräpple. Det gjorde han omkring 1873. Odlades i början främst kring Hanaskog, men planterades senare även ända upp i Mälardalen. Frukten är plattrund med mindre åsar. Det har vitgul färg med gröna punkter. Äpplet mognar i september-oktober och har ingen längre lagringstid. Vid fruktutställningen i Linköping 1936 påstods trädet vara mycket mottagligt för mjöldagg.

  En annan i Skåne inhemsk äpplesort, som fått namn efter ett av våra gods, är Tosterupsäpplet. Det namnet fick äpplet av Olof Eneroth. Ett mer känt namn är kanske Tornpiping, som den kallades för vid Tosterup. Äpplet har odlats länge i Skåne, redan 1837 förökades det vid Löberöd. Man har trott att det har fått sitt namn Tornpiping av att ett träd av sorten växt vid ett torn. Sannolikare är dock att äpplet hade från början det franska namnet Reinette de Thorn, vilket sedan har blivit försvenskat. Det är ett stort och kraftigt träd och bär nästa varje år en rik skörd. Frukten är inte särskilt stor, men har fördelen att den kan lagras ända till april eller maj. Äpplena är ljust gula, nästa vita med en smula rött på den mot solen vända sidan.

 Gyllenkroks astrakan har man trott komma från det Gyllenkrokska godset Svenstorp i Skåne. Det har emellertid visat sig att det vid Fogelvik i Norra Tjust fanns tre äldre träd och att i Skåne blev inte sorten känd förrän vid slutet av 1800-talet. Till Skåne fördes sorten från Experimentfältets plantskola, som fått ympkvistar 1863 från Fogelvik. Omkring 1950 fann man ett träd vid Regnaholms gård i norra Östergötland, som visade sig vara ett Gyllenkroks astrakan. Trädet var mycket gammalt. Man uppskattade då dess ålder till 150 år. Det vill säga att det planterades omkring 1800. Den adliga ätten Gyllenkrok ägde Regnaholms gård från 1759 till 1859.

 Gyllenkroks astrakan har varit en av våra allra främsta sommaräpplen och odlats i en stor del av landet. Den har även spritts till Finland, Norge och Danmark. Frukten, som mognar redan i början av september, har gröngul grundfärg, med täckfärg i ljusröda strimmor.

 Ofta har nya äpplesorter kommit från utlandet, på vägar som inte alltid är så lätta att spåra. Ett äpple vars härstamning inte är helt klarlagd är Gravensteinerns. Det sägs att ympkvistar från ett träd som kallades Ville blanc skulle ha förts från Italien, till slottet Graasten i Slesvig. Detta skulle ha skett någon gång i slutet av 1600-talet. Det första träd man ympade med dessa ympkvistar gav man först namnet Grevens äpple. Äpplet fick sedan namn efter slottet. Via norra Tyskland och Danmark kom sorten till Sverige och Norge. Här är inte härdigheten särskilt god. Under de stränga vintrarna under 1940-talet dog eller skadades många träd. Frukten mognar sent, inte förrän i november. Den har guldgul färg.

 Europas äldsta äpplesort, Vitgylling, kom troligen till Sverige från Holland. Här odlades den med namnen Hvitgylling eller Sommargylling. Olof Eneroth nämner också namnet Virginskt rosenäpple. Detta äpple har gett upphov till fler former än de flesta andra sorter. Gustaf Lind har i "Våra frukter och bär" samt i sin pomologi "Svensk frukt" beskrivit en typ, som han kallar Mälardalens vitgylling. Vid Noors gods Uppland fanns för en typ av Mälardalens vitgylling, som salufördes under namn av Noors glasäpple. Den är något syrligare än vanlig vitgylling. I Tjustbygden har förekommit en form som kallats Stensnäs vitgylling. Sedan rätt länge tillbaka planteras inte sorten längre, men man kan fortfarande finna gamla träd.

 Det är ett härdigt träd som växer kraftig och får med tiden en utbredd krona med frodigt bladverk. Det bär vanligen jämnt och rikt, men kan tyvärr skadas av kräfta.

 Ibland kan en äpplesorts resa varit på andra hållet. En bra sort som framkommit och spridits i Sverige och med tiden spridits även utanför våra gränser. Ett sådant äpple är Röd Astrakan, som P. J. Bergius 1780 nämner i sitt "Tal om Fruktträdgårdar". Troligen har sorten varit odlad i Sverige långt tidigare än så. Den har odlats ganska allmänt från Skåne och nästan ända upp till Västerbotten. Först långt senare omtalas det i andra länder. 1816 kom Röd Astrakan för första gången till England. Det visades där upp tillsammans med Gravensteiner och båda väckte stor uppmärksamhet som mycket vackra och smakliga äpplen. Först senare introducerades äpplet i Frankrike och Tyskland. Från Tyskland spreds sorten vidare till Ryssland. Man kan fortfarande hitta en del äldre träd, från vilka man kan ta ympris.

 Ett äppleträd med så gamla anor här i Sverige, att man vågar kalla det ett verkligt svenskt fruktträd är Rosenhäger. Namnet Rosenhäger är nämnt redan på 1600-talet i litteraturen. I tyska Pommern fanns en fruktsort med ett liknande namn i slutet av 1600-talet. Ett århundrade senare fanns i Tyskland två fruktsorter med samma namn. Ingen av dessa sorter lär ha varit samma som den svenska Rosenhäger. Olof Eneroth gav den betyget: "Rosenhäger är en af Sveriges ädlaste bordsfrukter", varefter den  blev allmänt planterad i landet. Efter några år visades det sig dock att det tog lång tid innan trädet började bära och att den gick sämre att odla på dåliga jordar. Därefter minskade snabbt planteringen, men man kan fortfarande finna gamla exemplar.

  Rosenäpplena är medelstora, gulvita med en här och där på den mot solen vända sidan påkastad stänk av karmosin. God både till dessert och matlagning. Frukten mognar under oktober och går inte att lagra under någon längre tid. En nackdel är dessutom att det är synnerligen mottagligt för fruktträdssjukdomar, såsom fruktträdskräfta och monilia.

 Oranie, eller Kaniker, som den i Skåne kallades, är en gammal, i Sverige inhemsk frukt. Sorten kom ursprungligen från Börringe i Skåne, till Fiholm i Sörmland och Frösåker i Västmanland. Den spreds därifrån under namnet Oranie. Kanske har äpplet fått sitt namn efter medeltidens Kaniker och kan också ha uppstått genom en kärnsådd, i början på 1700-talet, av det ursprungliga Kanikäpplet. Oranie var under 1800-talet mycket odlad och är fortfarande odlingsvärd. Den ingår fortfarande i plantskolorna sortiment. Frukten som mognar i september, oktober har ljusgrön färg med orangegula flammor.

 Som före detta provins till Danmark, har naturligtvis Skåne fått många av sina fruktsorter därifrån.

 En sådan gammal dansk sort är Maglemer, som fått sitt namn efter byn Maglemer på Lolland. Frukten omnämns redan på 1700-talet i Danmark och var mycket omtyckt under 1870 och 1880 talen. Detta hör till en av de gamla sorter som fortfarande går att få tag på i plantskolan.

 Frukten har en ljust gröngul grundfärg med röd täckfärg som ibland kan täcka nästan hela frukten. Den mognar sent, i november och kan lagras fram till februari.

Filippa är en annan dansk sort, om än inte lika gammal som Maglemer. Dess ursprung vet man bestämt. Det var en dotter till en förskollärare i Hundstrup på Fyn som 1880 sådde några kärnor i en kruka. En av de uppkomna plantorna, som för övrigt fortfarande lever, blev moderträd till denna sort. Namnet fick den av de unga uppdragerskan, fröken Filippa Johanssen. Sorten blev mycket omtyckt och fick Haveselskapets certifikat av första klass. Den planterades i Sverige redan under 1890 talet. Under en tid odlades den kommersiellt ända upp till Mälardalen, men har numera slagits ut av andra sorter. I plantskolorna kan man dock fortfarande få tag i den.

Pyrus communis - Päron

Päronträdet var inte lika vanligt hos allmogen som äppleträdet. Det var i allmänhet på de stora godsen och i det rikare borgarskapets trädgårdar som man hade päron. Päron är dels lite mer krävande vad gäller klimat än äpple, och dels har går det inte att lagra någon längre tid. Man kan, lite grovt, säga att ju längre norr ut man kommer desto ovanligare blir päronträdet. Några av de vanligaste gamla sorterna är:

Augustipäron. Detta är egentligen ett gemensamt namn för några närbesläktade sorter, bland vilka Larsmässepäronet och Trogstapäronet var de mest ansedda.

Bon-chrétien-päron är en päron sort, tillsammans med ovanstående Augustipäron, som Olof Eneroth 1860 rekommenderar i sin "Trädgårdsbok för allmogen". Päronsortens mer folkliga namn är "Bunkatiner". Frukten mognar i september och lämpar sig för syltning och inkokning. Han nämner även följande sorter.

Gråa Smörpäron eller Gråpäron kallades av allmogen även för "Grålor". Av tyskarna kallat Eisenbart och fransmännen Beurré gris. Det antages ha blivit hit införda från Frankrike redan under 1700-talet. Det är storväxt och tåligt samt trivs i mindre god jordmån och ofördelaktigt läge. Sätter sent frukt, kanske först efter 10 - 12 år, men sen ger det rikliga skördar. Mognar i slutet av September och början på Oktober och är hållbar i 2 - 3 veckor. Detta är en bordsfrukt av allra första rang. Köttet är utomordentligt rikt på saft. Smaken är söt och pikant samt utmärkt genom en fin muskotsyrlighet. Trädet har behov av en varm, sandhaltig, men likväl näringsrik jordmån.

Vinterbergamotter är en så gammal sort i Sverige, att man icke kan säga när den fördes hit. Sannolikt infördes den av munkar.

Andra äldre sorter som fortfarande finns att få tag på är Greve Moltke, som fått sitt namn efter den danske greven A. V. Moltke. Det är ett storvuxet träd som lämpar sig bäst i södra Sverige. Esperens Herre som har sitt ursprung i Frankrike började odlas i Sverige kring mitten av 1800-talet. Det är ett medelstarkt växande träd som har tidig bördighet, som med tiden blir rik. Det är en av de mest odlingsvärda och minst krävande sorterna. En annan sort med ursprung från Frankrike är Doyenne de Comice som blivit odlad i södra Sverige sedan slutet av 1860-talet. Det är en sen och har en något ojämn bördighet, men anses av många som det förnämsta päronet.