Upptäck och bevara allmogeträdgården

Innehål:

Kort historik

Nyttoträdgården - körsbär och plommon

Spåren i den gamla trädgården

Nyttoträdgården - bärbuskar

Planlösning

Nyttoträdgården - kryddväxterna

Inhägnader och grindar

Stenberget

Gångar och gårdsplaner

Gräset

Rabatter och planteringar

Att renovera en trädgård

Växtsortimentet - Växtförteckning


Träd, trädvård och beskärning


Buskar


Nyttoträdgård - äpplen & päron


TRÄDGÅRDSMÄSTAR’N Trädgård från idé till verklighet
trädgårdsväxt med texten "trädgårdsarkitekt Per Christenson www.per-form.se"

Kontakta Trädgårdsmästar’n

Växt med texten "trädgårdsarkitekt Per Christenson"
Share on Facebook

Gångar och gårdsplaner

När man ska anlägga gångar och uteplatser vid sin gård, finns det en mängd material att välja mellan. Man bör börja med att undersöka vad som ursprungligen har funnits på platsen och vilken utsträckning gångar och liknande haft. Det gör man genom att helt enkelt gräva sig ner genom gräs och jord som med tiden har lagrat sig ovanpå den gamla stenläggningen. Lämpligen kan man börja vid någon av husets entréer, där man kan förmoda att det funnits någon form av anlagd gång. Sannolikt finner man då grus eller singel, för det var det man vanligen använde, men man kan också på gårdsplaner och liknande hitta kullerstens beläggningar. Gårdsfyrkanten var i regel stensatt med fältsten, då en yta var nödvändig som kunde tåla regn och slask.

Gård med kullersten.Har kullersten varit den ursprungliga beläggningen, så är kanske denna i så bra skick att det är lönt att ta fram den i ljuset igen. Sannolikt har det blivit sättningar här och var och bitar kan saknas. Detta är dock inte värre än att man kan lägga om partier som är för dåliga. Kanske behöver man då införskaffa mer fältsten, som materialets fackterm är. Enklast är förmodligen att höra med någon lantbrukare i närheten, som kan ha högar med sten liggande som han plockat upp från sina åkrar. Stenen ska vara jämn och slät, sprängsten eller på annat sätt skadad sten duger inte som beläggningsmaterial i en riktig kullerstensgård. För att få så stor stabilitet som möjligt på ytan lägger man stenen på högkant i sanden. Den får då bäst förankring. Man lägger således stenen i sand, s.k. gjutsand är bäst. skulle ytan luta kraftigt kan man i sanden blanda in lite cement, som ytterligare stabiliserar.

I trädgården kanske man stöter på gångar som visar spår av att ha varit belagda med grus. Antagligen får man göra om dessa gångar helt från grunden. Till ytskiktet använder man med fördel s.k. ärtsingel, det är den slags singel man ibland kan se på kyrkogårdarna. Kornstorleken är 4-8 mm. Det är viktigt att man inte lägger på för tjockt lager. Då viker sig underlaget för varje steg man tar och det känns som att gå på en sandstrand. Tjockleken ska inte vara större än fyra centimeter. Under singeln har man grus med mer varierande storlek på de ingående kornen. Det binder bättre och ger en hård yta. Fråga efter bärlagergrus hos den som levererar gruset.

Gångar i allmogeträdgårdNu är inte kullersten alldeles behaglig att gå på och trädgårdsmöbler har en tendens att ständigt så och halta. Det finns en del nya material att välja på. Man ska dock akta sig för vissa typer av beläggningar, som allt för okänsligt skulle bryta mot den kulturhistoriska traditionen. Jag tänker då på olika typer av släta betongplattor eller med en yta av olika singelprodukter. Dessa har ej något att göra i en gammal, traditionell trädgårdsanläggning. Även vissa äldre material ska man akta sig för att använda t.ex. smågatsten och storgatsten. Dessa material har bonden i stort sett aldrig haft tillgång till. I en äldre stadsmiljö kan de däremot passa bra in. En betongsten, som kallas munksten och som har format av en tegelsten, kan passa bra in som komplement, när man har behov av en slätare yta. Dessa finns i olika grå och bruna nyanser. Att använda sig av ett par tre olika nyanser i en spontan läggningar en lugn och harmonisk yta, som kan passa väl in i miljön. Med spontan läggning menas att man blandar de olika nyanserna som det faller sig. Varje försök att medvetet försöka lägga mönster, blir stelt och oroligt och misslyckas sannolikt.

Det finns även en rad naturmaterial, förutom fältsten, som kan vara användbara. Det vanligaste materialet är kalksten, som länge använts i trädgårdar och som man kan få att fungera ganska bra i en äldre miljö. Kalkstenen är antingen röd eller grå, beroende på om stenen innehåller järnoxid eller lera. Kalkstenen kan fås i oregelbundna hällar med en tjocklek mellan 50 och 70 mm. Den grå kalkstenen, som har bättre hållfasthetsegenskaper, kan man dessutom få i rektangulära eller kvadratiska plattor, med sågade kanter. De görs då något tjockare. Ytan på kalkstenen kan se olika ut beroende på hur den har blivit behandlad. Den naturliga brottytan, som är ganska grov och skrovlig, kallas råkopp. Det är den yta som man oftast ser att den röda kalkstenen har. Efter klyvningen av stenen kan man dessutom hyvla den. Vid så kallad topphyvling avlägsnas de största ojämnheterna i ytan. Nästa steg är att ytan är grovhyvlad, då får håligheterna i ytan inte överstiga 4 mm djup. Slutligen finns kalksten med finhyvlad yta men sten med denna yta används bara undantagsvis. Topphyvlad respektive råkopp är den behandlingsgrad som man oftast använder. Det är inte så ovanligt att man vid äldre bebyggelse kan se topphyvlad, sågad, grå kalksten med en dimension på ca 50 x 50 cm.

Att lägga kalksten kräver noggrannhet och tålamod. Det tar längre tid att lägga detta material än t.ex. betongplattor. Då kalkstensplattorna har olika höjd kan man inte dra av en färdig grusbädd, utan var platta måste packas under individuellt med sättgrus. Svårast att lägga är den oregelbundna kalkstensplattan, då där blir en mängd fogar som ska stämma överens. det innebär att man får en mängd kanter att hugga, för att få en snygg passning. Förr högg man kanterna med en mejselhammare och kant- eller skarpmejsel, ett arbete som kräver yrkesskicklighet. I dag finns det motordrivna kapsågar som underlättar arbetet. En yta med oregelbundna kalkstenshällar ska läggas så att varje platta har fem eller sex sidor och trubbiga vinklar i varje hörn, således får aldrig mer än tre hörn mötas i en läggning. Man bör undvika att lägga för små stenar. Fogarna ska vara raka och ha en bredd på ungefär 20 - 30 mm. När man använder sig av oregelbunden kalksten kan man räkna med 10 % spill, naturligtvis beroende på hur noga och skicklig man är. Att lägga ytan med regelbunden kalksten är lättare, då man inte får så mycket arbete med att justera kanterna.