Upptäck och bevara allmogeträdgården

Innehål:

Kort historik

Nyttoträdgården - körsbär och plommon

Spåren i den gamla trädgården

Nyttoträdgården - bärbuskar

Planlösning

Nyttoträdgården - kryddväxterna

Inhägnader och grindar

Stenberget

Gångar och gårdsplaner

Gräset

Rabatter och planteringar

Att renovera en trädgård

Växtsortimentet - Växtförteckning


Träd, trädvård och beskärning


Buskar


Nyttoträdgård - äpplen & päron


TRÄDGÅRDSMÄSTAR’N Trädgård från idé till verklighet
trädgårdsväxt med texten "trädgårdsarkitekt Per Christenson www.per-form.se"

Kontakta Trädgårdsmästar’n

Växt med texten "trädgårdsarkitekt Per Christenson"
Share on Facebook

Gräset

Gräsmattor hade inte bonden i sin trädgård. Inte förrän han blir påverkad av den engelska landskapsstillen i slutet av 1800-talet kommer gräset in i trädgården. Innan dess var, som tidigare nämnts, blekeplatsen den ända plats där gräs växte. Däremot fanns gräs i nära anslutning till gården, eller i varje fall något som kan liknas vid en "gräsmatta", och det var ängen. Ängen var mycket viktig för bonden. Den gav vinterfoder åt hans boskap, som i sin tur gav gödsel åt åkern. Ängen bestämde i verkligheten gårdens produktionskapacitet och därmed välståndet på gården. Uttrycket "äng är åkers moder" har sitt ursprung i detta förhållande.

 Anledningen till ängens artrikedom, är den enkelriktade näringstransporten, från äng till åker, i form av slåttern. Upphör den, d. v. s., hålls inte ängen i hävd, försvinner mycket av ängens rika flora. I stället kommer ängens flora att domineras av kraftigt växande gräs, på bekostnad av långsamt växande och ljusälskande örter.

 Det som bestämmer vilken flora ängen har är dels på vilken typ av jord den är belägen, men också på vilket sätt den hålls i hävd. Artrikast är ängar finner vi på magra, kalkrika jordar. Olika typer av slåtter ger olika örter i ängen. Valet av skötsel måste grunda sig på vad man vill med sin äng. Om man har målet att återskapa en historisk äng ska man naturligtvis tillämpa den lokala hävdtraditionen.

 Vill man ha en äng med de örter som är förknippade med de gamla slåtterängarna, måste man välja en relativt sen slåttertidpunkt, tidigast i mitten på juli. Då hinner ett stort antal olika arter mogna och släppa sina frön och på så sätt säkra sitt fortbestånd. Hur ofta man behöver slå sin äng är beroende av jordmånen. På mager och torr mark räcker det med en årlig slåtter, medan det på mer fuktig mark kan behövas ytterligare en slåtter. Vill man ha glädje av hög- och sensommarfloran, måste man vänta med slåttern till augusti, september.

 Man ska vara medveten om att en äng inte kan användas på samma sätt som en modern gräsmatta. Före den första slåttern bör man inte vistas på ängen. Den blir då snabbt nertrampad och ful. För att lättare kunna vistas i anslutning till ängen, kan man skapa små klippta gångar och öppna ytor i den. Platser som kan vara lämpliga för en slåtteräng är platser som är övergångszoner mellan vanlig gräsmatta och dungar och buskage och ytor där man annars inte hade vistats så mycket.

Nyanläggning av äng.

De allra flesta typer av jordar lämpar sig för en blomsteräng, från sandjordar till rena lerjordar. De viktiga är att de inte är för näringsrika. För att få en magrare jord kan man välja mellan ett par olika metoder. Ett sätt att skapa en magrare jord är att djupplöja marken, så att man får upp den näringsfattigare alven. Ett annat sätt är att påföra sand eller kalkgrus. Finns det på den mark man tänkt använda mycket rotogräs, såsom kvickrot, åkertistel och kirskål, så bör jorden trädas under en säsong. Under denna tid ska jorden fräsas eller harvas upprepade gånger, så att ogräset uttröttas och dör.

 Före sådd av ängen ska marken finplaneras, d. v. s., jämnas ut. Däremot bör man ej vara lika noggrann som vid anläggning av en vanlig gräsmatta. Stenar och annat som kan vara till hinder för skötseln avlägsnas då. Sådden kan gå till på olika sätt. Det bästa sättet är om man kan få tag på nyslaget hö, rikt på moget frö, av den sort man vill ha på sin äng. Det nyslagna höet breder man ut på den förberedda jorden, till ett heltäckande lager. Det ska dock inte ligga tjockare än att man kan skymta marken under. När höet torkat vänder man det så att de mogna fröna ramlar ut. Höet låter man ligga kvar. Det ger ett bra groningsklimat för ängsörterna, samtidigt som det hämmar groningen av det ettåriga ogräset.

 Nu är det kanske inte så lätt att få tag på ängshö, med just den flora man vill ha. Då återstår inte annat än köpa ängsfröer. Det är då viktigt att man ser till att man köper frö av god kvalité, med datummärkning och uppgifter om innehållet. Det är inte säkert att en standardblandning uppfyller de krav man har och endast ett fåtal arter kommer att trivas på den aktuella platsen. Det kan vara en fördel och köpa var art för sig och göra en egen blandning. Några arter kan betraktas som säkra i blomsterängen, t.ex. prästkrage, rölleka, nysört och tusensköna. Det är viktig att undvika alltför aggressiva arter, som kärringtand, röd- och vitklöver och humlelusern. Vad gäller gräsfröet bör man undvika de skottäta sorterna som finns i våra gräsmattegräs.  Utlöpande rödsvingel, hårdsvingel och fårsvingel ska utgöra merparten. Små inslag, omkring 5 %, av vardera rödven, kamäxing och lundgröe kan också passa.  Den bästa tiden att så sin gräsäng är på hösten i augusti-september. Då har man den bästa markfuktigheten och slipper problemen med försommartorkan. Om man trots allt sår på våren, bör man göra det så tidigt som möjligt, så fort jorden "reder sig". Utsädesmängden ska hållas mycket låg. Av örtfrön är 50 - 100 g/100m2 tillräckligt och av gräsfrö 200 - 400 g/100m2. Man kan antingen så för hand eller med hjälp av såmaskin. På grund av den låga frömängden kan det vara svårt att fördela fröet jämnt över ytan. Det går lättare om man blandar upp fröet med något medium, sågspånsmjöl, sand eller liknande. Efter sådden ska fröet myllas ner. Det går lätt att göra med baksidan av en lövräfsa och på större ytor använder med en gallervällt.

 För att underlätta ängsörternas etablering, speciellt i vindutsatta lägen eller på jordar som snabbt torkar ut eller bildar en hård skorpa, kan det vara lämpligt att blanda in en skyddsgröda t. ex. råg eller westervoldiskt rajgräs alternativt täcka sådden med ett tunt lager halm eller hö. Väljer man skyddsgrödor kan man också blanda in vackra åkerogräs som vallmo, blåklint, åkerklätt och gullkrage för att ge färg åt ängen första året. Det ettåriga åkerogräset försvinner ofta redan andra året då den insådda ängsfloran börjar sluta sig.

Ängens skötsel

 Även om man slipper den regelbundna klippningen, så innebär det inte att blomsterängen är arbetsfri. Skötseln är mycket viktig för ängens etablering och utveckling. Arter man inte vill ha i ängen som åkertistel, skräppor och hundkäx måste bekämpas redan från början. Visserligen kan man tycka hundkäx är vacker, åkertistel också för den delen, men den har en tendens att helt ta över på bekostnad av andra arter. Det går inte att spruta bort ogräs i vildängen, eftersom även vildblomsplantorna är känsliga. Man får helt enkelt dra upp de oönskade arterna med roten. Detta gör man bäst före midsommar och gärna i samband med regn, då marken är fuktig och mjukare.

Den årliga slåttern sker med lie. Är ytan stor och ryggen svag kan man i stället använda en enaxlad traktor med slåtteragregat. Att använda s. k. gräsröjare, eller röjsågar, är mindre lämpligt. Dels slits gräset av och dels blir det gärna ganska "kladdigt", med gräs som fastnar i maskinen. Klipphöjden får inte vara lägre än 5 cm. Efter avslagningen får höet ligga kvar några dagar för att skydda grässvålen och fröa av sig. Därefter måste höet tas bort.