Upptäck och bevara allmogeträdgården

Innehål:

Kort historik

Nyttoträdgården - körsbär och plommon

Spåren i den gamla trädgården

Nyttoträdgården - bärbuskar

Planlösning

Nyttoträdgården - kryddväxterna

Inhägnader och grindar

Stenberget

Gångar och gårdsplaner

Gräset

Rabatter och planteringar

Att renovera en trädgård

Växtsortimentet - Växtförteckning


Träd, trädvård och beskärning


Buskar


Nyttoträdgård - äpplen & päron


TRÄDGÅRDSMÄSTAR’N Trädgård från idé till verklighet
trädgårdsväxt med texten "trädgårdsarkitekt Per Christenson www.per-form.se"

Kontakta Trädgårdsmästar’n

Växt med texten "trädgårdsarkitekt Per Christenson"
Share on Facebook

Inhägnader och grindar

Som tidigare nämnt ville man inrama och skydda sin trädgård på något sätt. Något som man nästan alltid i alla tider gjort oavsett vilken typ av trädgård det gällde. Klostren hade sin klostergård där den skyddande inhägnaden bestod av själva klosterbyggnaderna och kyrkan. Renässansens slottsträdgårdar omgavs ofta av murar. Under barocken öppnade man visserligen upp trädgården ut mot det omgivande landskapet. Man införde den grandiosa vyn som en del i trädgården. Trädgården var dock fortfarande en enskild enhet, där omgivningens skönhet användes som ett verktyg att höja trädgårdens prakt och skönhet. Trädgården var, och är väl fortfarande, något privat, som ska skyddas mot inkräktare. Det kan vara djur eller människor, men det kan också helt enkelt bara vara att den ska skyddas mot insyn.

Häck av hagtorn.För allmogen var, på ställen där det var gott om sten i åkrarna, kallmuren det enklaste sättet att skapa sig en inhägnad. Samtidigt löstes problemet med var man skulle göra av all sten man samlade ihop från åkrarna. Denna kallmur kunde helt enkelt bara avtäckas med grästorv, vari man inplanterade olika sedumarter, för att bättre behålla fuktigheten. Ville man ha ett högre skydd kunde man på murens insida plantera en häck som fick gå upp över dess krön. Som häckväxt använde man gärna vackert blommande hagtorn. Leden hag- i hagtorn, kommer just från ordet hage, som är en form av det skånska ordet för trädgård, nämligen have. Ordet betyder närmast ett inhägnat stycke land och visar på släktskap med den danska odlingskulturen. Det finns ett flertal olika arter i släktet hagtorn, men den art man i allmänhet använde var en vars vetenskapliga namn är Crataegus monogyna, eller trubbhagtorn. I södra och mellersta Sverige kunde man också använda bok, avenbok, sibirisk ärtbuske eller gran. Ett annat sätt att göra inhägnaden på, var att längs trädgårdens sidor gräva ett dike. En del av den jord som uppgrävdes lades längs med diket, åt trädgårdssidan till, som en vall. På denna vall planterades sedan häckplantorna. Linné ger en beskrivning av en liknande inhägnad från 1700-talets Skåne: "Gärdesgårdar av fasta stenmurar voro lagde utomkring ägorna. Häckar vore i nybyggevång således anlagde: Först uppläggas gärdesgårdar av torv. Torven lägges upp till 1 1/2 kvarter bred, 2 kvarter lång, att vallen bliver så hög som till armarna, men var torv bör vara på ändan sluttande åt höger, att inga springor må bliva. Denna torv bör tagas, där dikningen utanför gärdesgården uppgravas. Sedan uppkastas diket utanför gärdesgården, och jorden i diket lägges på inre sidan till en brant vall, dock så, att emellan gropen och vallen bör lämnas tre kvarter grönsvål eller grön torv, att diket må kunna hopfalla utan att rubba gärdesgården. På denna vallen upplägges torven uti februari eller martio och bör på yttra sidan vara litet slutt, på det att vallen må kunna bliva grön och fastare. Utanför och intill denna gärdesgård voro pil- eller aspstörar nedstötte, som tagit rot och skjutit kronor. Alltså prydde de fältet, stödde gärdesgårdarna och avhöllo blåsten; men desse voro icke täta häckar nedantill, såsom brukas i Tyskland. Icke desto mindre voro även de rätt nyttige och täcke".

Båda dessa metoder, att gräva ett dike, eller att bygga en kallmur, är mycket arbetskrävande. Har man tillgång till mycket sten och vill bygga en kallmur, börjar man arbetet med att gräva ut ett dike, cirka 40 cm djupt. Detta dike fyller man sedan med sten, skärv, eller liknande fyllnadsmaterial. En kallmur läggs med en bred bas, som får smalna av uppåt. Ett lagom breddmått på basen är ca 1m. Med en höjd på ca 1m får man ett krön som blir ungefär 65 cm brett. Vill man ha mer plats i murens krön för att inplantera växter, kan man öka murens bredd. Den övre delen av murens mitt kan man då i stället fylla med matjord. Bottna gärna med lera, som fukthållande skikt. Muren kan till slut avtäckas med grästorv. Man kan också inplantera olika örter, som tål den lite torrare jordmånen. En tålig växt som odlats genom århundradena är Sempervivium tectorum - taklök. Man odlade den på sina torvtak, under medeltiden var det till och med lag på att den skulle planteras på taken, då den utgjorde ett effektivt skydd mot brand med sina kraftiga vattenrika blad. När torvtaken försvann användes den till att pryda murkrön och stenpartier. Sedum spurium - kaukasisk fetblad och Sedum hybridum - sibirisk fetblad har odlats i Sverige sedan 1800-talet, de blev dock inte allmänna förrän en bit in på 1900-talet. Även Sedum acre - gul fetknopp och Sedum telephium - kärleksört, eller kärringkål, som den förr kallades, är användbara arter att plantera in i murkrönet. Ligger muren i skugga kan en trevlig variant vara att på dess krön plantera murgröna. Den kommer med tiden att täcka hela muren.

Om man tycker att detta blir för arbetskrävande så kan man också bara nöja sig med att enbart anlägga en häck på den släta marken. En sådan häck behöver lite olika skötsel, beroende på art. Oavsett vilken art man än väljer är det viktigt att häcken får en riktig skötsel redan från början.

Till att börja med måste jorden vara väl förberedd. Jordförbättring måste göras i god tid innan planteringen. Kanske behöver man lätta upp en styv lerjord med sand, eller tillsätta mer mullämne till en mager sandjord med hjälp av torvmull, eller kanske ännu hellre barkmull. Barkmullen har fördelen framför torvmullen att den tar längre tid att bryta ner. Det är en fördel att innan planteringen också tillföra jorden näring. Antingen i form av brunnen kreatursgödsel eller konstgödsel, s.k. NPK. Doseringsråd står i allmänhet på förpackningen. Det är viktigt att inte överdosera, förutom miljöaspekter, leder det till uttorkning av de unga plantorna.

När jordförbättringen är klar och jorden fått vila under någon månad, är det dags att börja själva planteringsarbetet. Det är viktigt att man har klart för sig hur många plantor per meter som krävs.

Plantskolan kan här ge råd, men räkna med mellan 3 - 6 plantor per meter. Att snåla på plantor nu innebär bara att man riskerar att få en gles häck med håligheter och att det under alla omständigheter tar längre tid innan häcken tätnar. Spänn upp en lina, så att du är säker på att du får plantorna rakt.

Glöm inte att vattna rikligt när du planterar. Plantorna har fått en mängd fina rottrådar förstörda under planteringen och måste få hjälp genom bevattning. Vattningen hjälper dessutom till att föra ner jorden ordentligt kring rötterna, så att ej luftfickor bildas.

När häcken väl är planterad, återstår den årliga beskärningen, minst en gång om året. Ha ej för brått nu och låt otåligt häcken skena i höjden utan någon beskärning. Det resulterar endast i en häck, som mer liknar ett spjälstaket än en häck. Häcken måste varje år beskäras, för att få en rik förgrening, enda från basen. Alla arter beskärs som sagt inte riktigt likadant. På häckar av avenbok och gran beskär man ej toppskottet, utan låter det växa utan beskärning till önskad höjd, varefter man toppar det. Däremot ska sidorna beskäras och då är det viktigt att de får en svag lutning inåt mot häckens mitt. Detta måste byggas upp redan från början, om man inte i framtiden ska få en häck som glesnar allt mer, närmast marken. Hur ofta ser man inte sorgliga resultat, där ägaren felat på just denna viktiga punkt. Där till och med sidorna kan luta åt fel håll. Andra arter, de allra flesta, såsom hagtorn, sibirisk ärtbuske, syren, lind och alm, men även liguster, ribes, häckoxbär, m.fl., beskär man däremot regelbundet även på höjden. Lika viktigt är det med dessa arter att sidorna beskärs riktigt.

Trästaket längs väg och där bakom en allmogeträdgårdDet är inte alltid man planterade häckar kring sin trädgård. Om boningshuset låg utmed en byväg och utrymmet var litet, så skulle en häck ta allt för mycket plats. Då kunde man i stället sätta ett spjälstaket utmed vägen. Det gav mer plats för andra planteringar och samtidigt nödvändigt skydd för kreatur. en annan fördel var att trädgården då kunde beundras av förbipasserande, vilket för ägaren kunde vara nog så viktigt. Vill man använda sig av ett spjälstaket, så finns det kanske redan rester av ett på platsen, eller kanske i grannskapet, som man kan ha som förebild. Något som man ska akta sig för är att köpa de prefabricerade staket som finns i handeln. De har ingenting med allmogens formtradition att göra. När man ska till att bestämma utseendet på sitt staket ska man inte glömma en viktig regel - ju enklare dess bättre. Det behöver inte alls vara överlastat med "snickarglädje", enkla raka spjälor var det som bonden oftast föredrog att använda, möjligen spetsade i ovankant.


Bersån

En speciell form av häck med gamla anor är bersån, eller lövsalen som man också kallade den. Ursprunget är medeltidens lövgångar, där man på ett spjälverk ledde upp olika klätterväxter. I bersån kunde man sitta och dricka sitt kaffe och helga vilodagen. Här var man skyddad för insyn och kalla vindar. Man anlade den i något av trädgårdens hörn, eller mitt emot husets ingång. Bersån bestod ofta av syren, gärna den vanliga bondsyrenen - Syringa vulgaris. Andra arter man använde var lind, alm och bok. Om man ska anlägga en traditionell berså, med cirkelform, är en innerdiameter på ca två och en halv meter lagom. Häcken bör inte vara högre än ca 2,5 m hög. Det är minst lika viktigt här med en regelbunden beskärning. Det är inte nödvändigt att använda sig av den traditionella cirkelformen. Man kan tillåta sig att använda sin fantasi, och göra små rum i oregelbundna former. Säkrast är nog att hålla sig till enkla, lugna former och inte allt för mycket krångla till det.


Renovering av häckar och bersåer

Nu finns det kanske redan en häck eller en berså på platsen, som man vill bevara. Har den fått stå länge, utan någon skötsel, är den förmodligen väldigt risig och för stor både på höjden och bredden. Sannolikt är den också gles nere vid basen och med tiden har det smugit sig in en mängd frösådda arter, som allt mer tränger ut den ursprungliga arten. Sådana frösådda sorter, som har en förmåga att omärkligt smyga sig in kan vara alm, lönn och fläder. Dessa bör man avlägsna, annars riskerar man att de helt tar överhanden. Om det är möjligt bör man ta upp dem med roten. Skär man bara av dem, skjuter de snart nya skott igen, fast fler än som fanns tidigare. Är häcken mycket gles och dålig kan den enda lösningen vara att helt bygga upp den från början igen. Vid uppbyggnaden av en föryngrad häck gäller samma principer som när man ska beskära en nyplanterad häck.

Avenbok och gran som har en kraftig genomgående stam skärs på höjden bara ner till den höjd man vill häcken slutligen ska ha, däremot skär man kraftigt in sidorna. Vill man göra behandlingen lite lindrigare för häcken, så kan man dela upp beskärningen på två år. Man beskär då en sida i taget. Vad gäller avenbok sker denna kraftiga beskärning bäst på hösten. Övriga häckar skär man ner kraftigt på höjden, till ungefär tjugo centimeters höjd över marken. Det är en fördel om man på var planta kan spara några unga skott, som så kallade "savdragare". Det minskar riskerna för att häcken ska ta skada av den lite omilda behandlingen. Beskärningen sker bäst på vinterhalvåret, från december till januari.

Uppbyggnaden sker sen på samma sätt som vid en nyplanterad häck. Det är viktigt att man inte är för "snäll" mot häcken, och låter den växa fritt nu i början. Då har man snart en lika gles häck som tidigare. Klipp den regelbundet, minst två gånger om året.