Upptäck och bevara allmogeträdgården

Innehål:

Kort historik

Nyttoträdgården - körsbär och plommon

Spåren i den gamla trädgården

Nyttoträdgården - bärbuskar

Planlösning

Nyttoträdgården - kryddväxterna

Inhägnader och grindar

Stenberget

Gångar och gårdsplaner

Gräset

Rabatter och planteringar

Att renovera en trädgård

Växtsortimentet - Växtförteckning


Träd, trädvård och beskärning


Buskar


Nyttoträdgård - äpplen & päron


TRÄDGÅRDSMÄSTAR’N Trädgård från idé till verklighet
trädgårdsväxt med texten "trädgårdsarkitekt Per Christenson www.per-form.se"

Kontakta Trädgårdsmästar’n

Växt med texten "trädgårdsarkitekt Per Christenson"
Share on Facebook

Nyttoträdgården - kryddväxterna

Vad vi kallar kryddväxter var växter som man bland annat använde som krydda i matlagningen, men de hade en även en mycket vidare användning. De kunde användas som botemedel vid olika sjukdomar och besvär, eller för att hålla ohyra borta, eller till att dölja dålig lukt, på grund av bristande hygien. Ett sådant exempel är kyrkbukettens sju örter, som kvinnorna hade med sig till kyrkan. När allmogen församlades för att höra högmässan kunde nog stanken mer påminna om ett boskapshus än om ett Herrans hus. Dessutom var prästens predikningar långa och enformiga, så för att hålla sig vaken kunde nog kyrkbuketten ha sin nytta att sticka näsa i med jämna mellanrum. En del av kryddväxterna odlades också för avsalu, bland annat kummin till brännvinsbryggerierna. Kryddväxterna var man rädd om. De planterades ofta nära husknuten för att vara nära till hands och för att vara skyddade från skadegörelse.

 Allium schoenoprasum - gräslök är en folkkär lökväxt som är ett måste till sommarens sillbord. Den har i över tusen år använts som krydda i matlagningen. Den är dessutom lättodlad, men jorden ska gärna vara välbrukad och näringsrik. På sommaren får man inte låta den vara utan vatten. Om man sår inomhus i februari-mars så har man fina exemplar färdiga för utplantering i april.

Armoracia rusicana - Pepparrot är en flerårig, mycket härdig och frodig ört. Man hittar den därför ofta förvildad kring gårdar och vägar. Den härstammar förmodligen från östra Ryssland. Pepparrot påträffas även vildväxande vid Bretagnes kust, och släktnamnet Armoracia har avletts ur det keltiska "mor", som betyder hav. Det är den kraftiga roten man använder med sin senapsliknande smak. Den har tidigare även använts mot skörbjug och som urindrivande medel.

 Brassica nigra, Svartsenap, ibland kallad brunsenap, har odlats som kulturväxt sedan årtusenden tillbaka och haft stor betydelse framför allt som krydd- och medicinalväxt.

 Svartsenap och vitsenap hänförs till olika växt släkten trots att växterna är mycket lika varandra till utseendet, miljökrav och användning. De är ettåriga, korsblommiga örter och båda härstammar från Medelhavsområdet. Svartsenap förekommer i Skandinavien som ruderatväxt.

  Svartsenapen blir omkring meterhög med uppåtriktade sidoskott och mörkgröna, kala blad. Blommar i juli-augusti med guldgula blommor. Fröskidorna är tillplattat fyrkantiga och sitter tryckta intill stjälken. Fröet är mörkbrunt, nästan svart. Senap kan odlas som klippgrönt på samma enkla sätt som smörgåskrasse. Vill man odla sitt eget senapsfrö krävs en något sånär god och välgödslad trädgårdsjord. Växtplatsen ska vara solbelyst. Så i april eller i början av maj på 25 cm radavstånd. Lagom sådjup är 1 cm.

 Carum carvi, Kummin odlades redan under antiken som kryddväxt, men fick sin medicinska användning först under medeltiden,. Kummin växer vild på kontinenten och finns även sedan länge förvildad i Nordens kulturbygder. Den användes som krydda i bröd, ost och brännvin. Man använde även kummin mot tand- och huvudvärk.

 Kummin trivs på vanlig, väldränerad, inte för tung jord. Den sås tidigt på våren och odlas som tvåårig. Gödsla sparsamt, men vattna rikligt under sommaren.

 Sinapsis alba, vitsenap blir 50 - 60 centimeter hög och har en ljusare grönska och mer utspärrad förgrening än svartsenapen. Alla blad är parflikiga och grovtandade. Blommar rikt i juni - juli med ljust gula blomsamlingar i skottspetsarna. Fröskidans uppsvällda nedre del är tydligt borsthårig. Där finns normalt 3-5 gulvita frön. Spetsen av skidan är däremot steril, tillplattad och något böjd. Odlas på samma sätt som Brassica nigra, men den ska ha ett radavstånd på 35 centimeter.

Levisticum officinale, Libbsticka härstammar från Iran men är sedan gammalt förvildad i nästan hela Europa. Libbstickan hörde till de örter som kejsar Karl den store på 800-talet beordrade skulle odlas i alla hans riken och länder. Den hade redan då odlats länge som läkeört kring medelhavsområdet. Till Sverige kom den förmodligen med munkarna. Örten blir stor och busklik, blomstjälkarna kan blir nästan manshöga. Libbstickan har gulblommande flockar i juli - augusti. Blad, frön och den kraftiga roten är förnämliga kryddor, framförallt till grönsaksrätter, kött, fläsk och fet kokt fisk. De friska bladen kan skördas tidigt på våren. Den förökas antingen genom frösådd eller genom delning av roten, på våren. Eftersom örten är storväxt kan den användas som solitär eller som bakgrundsväxt. Den hade förr stor betydelse som medicinalväxt. Mest känd är libbstickan som skydd mot ormar. Det berättas att ormar och paddor vände ifall de möttes av en libbsticka vid knuten. En annan källa säger att libbstickan under medeltiden var mycket vanlig i odling, kanske mest på grund av sitt rykte att hålla möss och råttor på avstånd. De kunde ej fördraga den fräna lukten, som den ståtliga växten spred omkring sig.

Myrrhis odorata, Spansk  körvel är en kraftigt växande, flerårig, aromatisk ört från Sydeuropas bergstrakter. Den odlades som kryddväxt och går ofta att finna förvildad i gamla parker, lundar och dikesrenar. Fullt utvuxen blir den nästan manshög. Spansk körvel kallas också aniskål på grund av den utpräglade anissmaken. Den användes som krydda till kalv och höns samt till olika soppor. Den kan också användas som brännvinskrydda.

 Den trivs bäst i något fuktig miljö i växlande ljusförhållanden. Man putsar bort vissnade blad under säsongen och skär ner beståndet på hösten.

 Fänkålen, Foeniculum vulgare är en mycket gammal kryddväxt, känd före vår tideräkning. Den omtalas nämligen i papyrer, som hittats i egyptiska gravkammare. Papyrus Ebers (1600 f. Kr.) nämner besbes-korn vilka tros vara identiska med fänkålsfrukterna. I det gamla Grekland hade fänkål rykte att verka sexuellt eggande. Vid de lössläppta Dionysos-festerna bar deltagarna kransar av fänkål. Munkarna förde den till Mellaneuropa och möjligen även till vårt land. Fröna användes dels som brödkrydda och dels till medicinskt bruk. En olja som kan destilleras ur växten ingår i brösttabletter och likörer

 Som köksväxt är en varitet av fänkålen, Foeniculum azoricum, mycket omtyckt i södern, där den förtäres rå som grönväxt. Den användes även i Danmark och i Skåne på samma sätt. Det är den förtjockade stambasen med omgivande bladskivor, som äts.

Det finns ett italienskt uttryck som betyder "ge fänkål", vilket innebär att smickra.

Fänkål är ettårig och måste sås ganska tidigt, i mars - april, på friland för att hinna utvecklas, då den växer ganska långsamt. Den kräver varm och ljus växtplats och måste vattnas vid torka, för att inte alltför snabbt gå upp i blom.

 Plantan med det vackra och välljudande namnet Melissa officinalis, Hjärtansfröjd är känd och älskad sedan mycket lång tid tillbaka. Men när man sjunger i den gamla folkvisan: "Uti vår hage där växa blåbär, kom hjärtansfröjd" osv. så är det mycket få människor som vet att hjärtansfröjd är namnet på en kryddväxt. De flesta tro väl nu som förr, att det rör sig om en hjärtanskär. Namnet anknyter till att örten använts som läkemedel mot "oroligt hjärta".

 Hjärtansfröjd luktar kanske finast av alla kryddväxter, då den har en både om ros och citron påminnande doft, och växten kallas ofta också citronmellis. Denna välluktande kryddväxt tillskrevs många dygder och ansågs bland annat hjälpa mot lungsot, hela sår och förhindra melankoli. Släktnamnet är avlett av det grekiska "meli", som betyder honung och som anknyter till att bina tycker om dessa örter. I äldre skrifter talas ofta om, att bin tycker om hjärtansfröjd. Den har ett trevligt växtsätt med frisk grönska, men blommorna är små och oansenliga. Den trivs i vanlig något torr jord och förmeras genom delning och sticklingar.

 Hyssopus officinalis, Isop är i likhet med de flesta andra kryddväxter känd sedan urminnes tider. Den skånska allmogen har intill sena tider vårdat sig särskilt om isopsplantan, eftersom man ansåg den vara helig. Kanske grundar det sig på att isop nämns i många bibelöversättningar. Bland annat sägs det att den stängel, med vars hjälp svampen med ättika räktes till Jesus då han hängde på korset, skulle vara isop. I verkligheten har denna växt aldrig förekommit vild varken i Israel eller på Sinaihalvön, varför det måste röra sig om ett missförstånd hos översättarna. Det var munkarna som förde isop med sig till Norden.

 Isop är en härdig liten halvbuske och den kan också mycket väl användas till låga häckar, i stället för buxbom. Förökningen sker genom frösådd på växtplatsen tidigt på våren, eller genom delning av äldre plantor. Man kan också skära sticklingar, som helst sättas i sticklingslådor för att senare utplanteras. Den trivs i kalkhaltig lättlera och i sol. Häckarna hålls jämna med klippning och tåler beskärning bättre än lavendel. De bör dock om- eller nyplanteras vart fjärde eller femte år.

 Malört, Artemisia absinthium har fått sitt namn från den grekiska gudinnan Artemis, romarnas Diana, som var jaktens gudinna. Jägarna har därför både i äldre och nyare tider stoppat en malörtskvist i fickan för att vara säkra på byte. Artnamnet lär komma av latinets psinthos vilket betyder njutning. Ett a framför anger att den inte är njutbar. Redan för 4000 år sedan var malört medicinalväxt i Egypten och helgades där åt läkekonstens gudinna. Malörten torde fått sitt svenska namn av växtens förmenta egenskap att hålla malen borta. Även bokmalen sägs ha skytt klister, vari man blandat malörtsvatten. men om detta är riktigt är osäkert. Till medicinskt bruk har malört varit mycket använd, och de s.k. malörtsdropparna finns ännu på apoteken. Mest bekant är väl dess användning i fransmännens mycket kända dryck "absint", som består av sprit, tillsatt med allehanda beska kryddor, av vilka malörten är den viktigaste. I Sverige lägger man ibland malört i brännvin och anser sig på detta sätt få ett magstärkande medel. En örtbok från 1400-talet kan man läsa: "Är du grön som en lövgroda, mager som en poppel, minskar du i vikt och kastar du slutligen ingen skugga mer, så tag genast din tillflykt till malörten". Att tömma malörtsbägaren har fått betydelsen av nederlag men till segraren vid de romerska kapplöpningarna gavs en malörtsdryck. Förr inleddes varje svenskt kalas med ett par malörtssupar för att få igång magen. En morgonbesk ansågs göra dagen lyckligare.

 Att odla malört är mycket lätt, den kan sås med frö, eller också delas de gamla plantorna, Malörten vill gärna ha en lätt kalkrik jord och varmt läge. I god jord blir malörten närmare meterhög.

 Åbrodd, Artemisia abrotanum användes för medicinskt bruk redan av antikens läkare. Den intog även en framstående plats bland trolldomsörterna som skydd mot den ondes många ränker. Den ingick i kyrkbuketten och i katolska kyrkor bränns åbrodd fortfarande som rökelse. Den är en sirligt växande buske med mycket finfördelade, starkt doftande blad, lätt att odla och icke fordrande vare sig på jord eller klimat. I Danmark användes den till låga häckar i likhet med buxbom och isop. Bäst är att på våren, sedan växtligheten rikligt begynt, skära ned plantorna hårt. Avklippta sticklingar kan sättas direkt på växtplatsen, där man önskar en ny häck. Om dessa plantor får växa fritt, bildar de vackra välluktande buskar.

 Timjan, Thymus vulgaris kan i likhet med mejram räknas till matkryddorna och brukades förr särskilt till korvberedning. Men de gamla egyptierna och romarna använde den till mera poetiska ändamål. Den var helgad åt kärlekens gudinna Afrodite. Liksom myntorna band man kransar av timjan och hälsade därmed sina gäster. Hos oss räknades den lilla anspråkslösa växten med sin fina doft som en av de sju kyrkkryddorna. På de medeltida trädgårdsbänkarna av sten, planterade man gärna timjan på ovansidan, vilket var mjukt och behagligt att sitta på samtidigt som man omgavs av väldoft.

 Timjan vill gärna växa i solen och tål torka bra.

Anethum graveolens, Dill härstammar från Indien och Sydvästasien, men har länge odlats i Europa och finns nu förvildad i södra Europa. Enligt Linné härleds namnet Anethum från grekiska och betyder "löpa uppåt" för att "hon icke kryper uht åht jorden, utan är rak som ett strå". Märkligt nog är dill en typiskt svensk krydda. Utanför Sverige användes den ytterst sällan. Dillens medicinska egenskaper beskrevs av Arfwid Månson: "Hon förskingrar blåst uti Lijfwet och Tarmarnas wridh och buller i Maga". Han uppger ytterligare tio dygder. Under 1600- och 1700-talen ansågs  dill utgöra ett gott skydd mot häxor. Palmberg (1684) menar att personer med svag syn inte ska äta dill.

Dill sås tidigt på friland. Det är viktigt att vattna vid torka.

Satureja hortensis, Kyndel är en ettårig växt som kommer från Medelhavsländerna. Namnet Satureja lär kunna härledas från Seturnus eller ev. Satyros. Kyndel tycks aldrig ha haft någon större betydelse som medicinalväxt. Under 1700-talet användes den dock mot bröstsjukdommar och getingstick. Som brödkrydda omtalas kyndel redan på 1200-talet. Den anses särskilt fin till skogsfågel samt i panering till fisk. Kyndel har nog ändå haft störst betydelse som korvkrydda. Vid kokning av kål och kålrötter kan man lägga i lite kyndel för att få bort de kraftiga kåldofterna.

 Kyndel sås i ett par tre omgångar under maj - juni. Den ska sås grunt, då den fordrar en viss ljustillgång för att gro väl.

Origanum majorana, Mejram växer vild i Sydeuropa. Namnet Origanum är grekiska och betyder "bergens fröjd". Enligt en grekisk sägen betyder det lycka för den döde om mejram växer på graven. Den betraktas som en symbol för heder. Vid åskväder lade man timjan och mejram i mjölken för att den inte skulle skära sig. Kanske är den mest känd som krydda i ärtsoppa men också användas i färser och korv. Mejram är ettårig och sås inomhus i mars-april för utplantering i juni när all frostrisk är över. Den måste stå varmt och skyddat.

Petroselinum crispum, Persilja är en gammal kulturväxt med ursprung kring Medelhavet. Till oss kom den troligen från klosterträdgårdar där den odlades både som krydd- och läkeväxt. Persilja ska sås så tidigt som möjligt på våren, i en väl dränerad och näringsrik jord. Vill gärna stå i sol, men skugga då och då skadar inte. Skär man bort blomstjälkarna tidigt på våren, får man en rik bladskörd även andra året.

Salvia officinalis, kryddsalvia kallas oftast bara för salvia. Den hör hemma i medelhavsområdet men kan odlas hos oss, upp till Mälardalen. Namnet salvia kommer av latinets salvare, som betyder bota. Salvia kan förökas både med frö och sticklingar. Fröna behöver dock hög fuktighet för att gro väl.

Pimpinella anisum, Anis härstammar sannolikt från SV Asien, och odlades av kulturfolken i Mesopotamien och Egypten både som matkrydda och läkemedel. Den kom till norra Europa under antiken, tillsammans med fänkål, persilja och koriander och finns nu förvildad i stora delar av Europa. Den har använts till bröstmedicin och finns i Kungens av Danmarks bröstkarameller. Anisfrön är också en välkänd brödkrydda. Odlas i vindskyddat och soligt läge i lätt men näringsrik jord. Sådd bör ske så tidigt som möjligt på våren och groningen hos det hårdskaliga fröet kan påskyndas genom blötläggning i ljummet vatten, så kallad stöpning, över ett dygn.

Mentha spicata var. crispata, krusmynta är en varitet av den vanliga grönmyntan med krusiga blad. Från 1000-talet uppges det att om man vill veta hur många dygder krusmynta har måste man veta hur många fiskar som simmar i Röda havet. Dioscorides konkretiserar dess verkningar till värmande, sammandragande och uttorkande. Man har ansett att örten har trollkraft och kan hålla skorpioner på avstånd. Liksom andra myntaarter har den betydelse som krydda. Mynta, dill och kummin är en klassisk trio till inläggningar. Den är mycket lättodlad och har en tendens att nästan sprida sig för lätt, med underjordiska utlöpare. Krusmyntan trivs på de flesta jordar i sol halvskugga.